tungt brev.

För x antal veckor sedan fick jag ett brev av mina "föräldrar" där de åter igen beklagade sig över hur illa behandlade de är av mig. Allt är mitt fel som vanligt, men jag kan inget annat än tycka synd om de. Det kan inte vara lätt att vara mytoman, väldigt lite empati och inte ha förmåga att se sin egna del i vad som händer omkring sig. Kan låta som jag hittar på men alla de ovanstående "kvaliteterna" är något mina "föräldrar" besitter. Min "mor" kan verkligen stå och blå ljuga dig rakt upp i ansiktet om något du helt 1000% säkert vet är fel. Låt mig ge ett exempel: När vi arbetade på Skogaholms tillsammans och jag var gravid med Gustav ville jag testa henne för just då hade det varit så himla mycket skitsnack från hennes sida. Så jag berättade en helt påhittad historia och berättade att det bara var hon som visste om det hela och att hon absolut inte fick berätta det för någon annan. 2 timmar senare kommer en kollega till oss och frågar om det är sant att ***** (den påhittade historian) OTROLIGT! 2 timmar höll hon käften. När jag konfronterade henne om det säger hon att hon minsann inte sagt nåt och det måste ha varit Micke som har skvallrat. Inte ens han visst om mitt "test" hallå!!! Kan väl tilllägga att mina föräldrar aldrig gillat Micke utan de ville att vi skulle göra slut och att jag skulle gå tillbaka till mitt destruktiva förhållande med mitt ex. Men det är en annan historia.
Sen att min far har misshandlat mig och min mor hela min uppväxt är också en del i hela skiten. Jag har, så länge jag kan minnas fått varit min mammas stöttepelare och jag har fått hört saker barn i 9-10års åldern inte ska behöva få veta. Hur vi inte hade råd att köpa mjölk och bröd för att min far hade nöjet att sitta och ringa porr-samtal för en hel månadslön.

Iaf för 2 år sedan snart bröt jag kontakten helt, sa upp mig från mitt jobb, byte telefonnummer osv. Och fortfarande trots ihärdiga försök att förklara varför jag valt att göra detta förstår de inte. Det lär nog aldrig göra det heller men när brevet kom för några veckor sedan rann bägaren över. Panikattack som heter duga och jag ligger stört bölandes på hallgolvet och får knappt luft. Vet inte hur fort hjärtat slår och kan bara upprepa en mening för mig själv: Låt mig vara! Låt mig bara vara! Ringer Micke men han hör inte ett ljud av vad jag säger bara gråt och försök till att andas. Fy fan för att må så, fy fan för att ens föräldrar ska få en att må så... Det finns inte ett rätt med det!

Idag fick jag iaf nog efter att ha pratat med en kompis som fortfarande jobbar med min mamma. Henne försöker kärringen pumpa på info om vad jag har för mig osv. Tack gode att jag vet att den tjejen har råg i ryggen och aldrig skulle kunna göra något sånt. Iaf har jag nu skrivit ett svar på deras brev där jag åter igen ber de låta mig vara ifred och att de ska sluta snoka och leta bilder på Gustav. Tydligen har de fått tag på bilder från facebook på Gustav. Jag som sett till att bara mina vänner kunnat se bilderna. Men jag tror att någon på Skogaholm har tagit fram bilderna åt de. Så nu har jag gått åt ännu hårdare och det är bara ett utvalt gäng som kan se dessa bilder. Tråkigt att behöva göra så men jag gör allt för att skydda Gurra G från dem.

Nu hoppas jag bara att det här får sig ett slut så jag kan få fortsätta med mitt liv, som by the way aldrig varit bättre sedan jag bröt kontakten!